FOKUS – Klimatrörelsens krympande utrymme

Utrymmet för det unga civilsamhället fortsätter att krympa. Det slås fast i årets upplaga av Ungdomsrörelsen i siffror, där flera organisationer uppger att det blir allt svårare att få tillträde till – och inflytande i – viktiga politiska processer. Miljö- och klimatorganisationer i ungdomsrörelsen vittnar om en utveckling där makthavare och beslutsfattare inte längre förstår värdet av att inkludera dem.  

LSU har träffat Concord, Fridays for future och Sáminuorra för att fördjupa förståelsen av nuläget och för att prata om hur man gemensamt kan hantera den nuvarande utvecklingen.

Text: Ella Coogan

Ökad kontroll och styrning, strypta eller minskade bidrag, men också en förändrad syn på civilsamhällets roll, är några av orsakerna till att våra medlemsorganisationer – liksom andra delar av civilsamhället – upplever att deras påverkansutrymme krymper. Ett område där det politiska landskapet tycks ha skiftat under senare tid är det som är kopplat till miljö- och klimatpolitik. Över hälften av LSU:s medlemsorganisationer arbetar med just dessa frågor och många upplever att möjligheten att påverka politiken och debatten minskar i snabb takt.   

En kärna av LSU:s uppdrag är att synliggöra och lyfta fram ungas röster och deras plats i den politiska utvecklingen. Ett av de områden som är kopplat till de här frågorna, och som vi under senare år haft ett särskilt fokus på, är hur man kan öka ungas deltagande i internationella beslutsprocesser och säkerställa ett reellt inflytande i processen.  

Efter att regeringen uttryckt en önskan om att öka ungas deltagande i klimatkonferensen Stockholm+50 2021, fick LSU i uppdrag att utvärdera hur vägarna för inflytande fungerat. Några av de slutsatser och rekommendationer som LSU landade i var att det måste finnas ett tydligt mandat för unga att vara med under hela processer – att kunna påverka innehållet från agendasättande till uppföljning – och att det för att säkerställa detta måste tillföras resurser.  

Om de här rekommendationerna inte efterföljs riskerar man att bidra till youth washing, det vill säga att man använder unga som alibi i stället för att ge dem makt att påverka, och att processerna riskerar att falla platta om det inte finns ett tydligt ansvarsutkrävande.  

“De upplever alla ett krympande utrymme att agera inom miljö- och klimatfrågor”

Tova Lindqvist, som är policyutvecklare på LSU och som har arbetat mycket med de här frågorna, hoppas att LSU:s utvärdering av Stockholm+50 ska bidra till att unga får mer makt över agendan och besluten i framtida klimatprocesser, som exempelvis COP-möten. Samtidigt menar Tova att det är svårt att se ljust på framtiden när det finns så mycket som tyder på att den demokratiska utvecklingen går bakåt.   

– Sedan rapporten släpptes har vårt politiska landskap förändrats ytterligare, säger hon. De som är ansvariga för miljö- och klimatfrågor i den nya regeringen kommer vi inte ens i kontakt med. Det är en stor kontrast till den förra regeringen, som var mer tillgängliga för oss. 

Här får vi följa med Tova när hon träffar tre aktörer med olika perspektiv, metoder och ingångar i klimatarbetet. De upplever alla ett krympande utrymme att agera inom miljö- och klimatfrågor och samtalen kommer att kretsa kring vad denna utveckling beror på och hur den tar sig uttryck. Men också på hur organisationer kan stärka varandra för att fungera som motkraft och tillsammans verka för ett ökat påverkansutrymme. Hur ska rörelsen förhålla sig till den nya verkligheten? Bör man anpassa sig efter tonläget och diskursförflyttningen för att öka chanserna att få tillträde till de politiska rummen eller bör man i stället hålla fast vid sitt narrativ och de progressiva utgångspunkterna?   

Concord – en länk mellan organisationer och beslutsfattare

På Södermalm i Stockholm finns CONCORD Sverige, en civilsamhällesplattform för frågor som rör hållbar och rättvis utveckling globalt. Här träffar vi Matilda Hald, som är policyrådgivare för klimat- och miljöfrågor, för att diskutera hur man kan tänka kring sitt påverkansarbete i dessa tider.    

Concord är, likt LSU, en plattform för olika civilsamhällesaktörer med syfte att skapa möten, utbyta erfarenheter och göra gemensamt påverkansarbete. Bland annat samordnar Concord en arbetsgrupp för miljö- och klimaträttvisa, där de har ett av sina fokus på de internationella klimatförhandlingarna.   

Vi slår oss ner på innergården med varsin kopp kaffe och Tova ber Matilda beskriva Concords utgångspunkter i klimatfrågorna.    

– Vi arbetar med klimaträttvisa framför allt på ett internationellt plan, säger Matilda. En viktig utgångspunkt är att de som har bidragit minst till klimatförändringarna ofta är de som drabbas hårdast av dess konsekvenser. Därför är det också deras röster som ska höras mest.   

För att en sådan utvecklig ska kunna ske verkar Concord bland annat för ett ambitiöst klimatbistånd, berättar Matilda som också slår fast att de rika länderna måste gå före i omställningen och ta ansvar för sin globala klimatpåverkan, både från konsumtion och på sektornivå.   

– Det beror helt enkelt på att det är de som har störst ansvar för klimatkrisens uppkomst och samtidigt mest resurser att hantera den, säger hon.   

“Vi måste radikalt sänka de egna utsläppen samt öka klimatfinansieringen till de mest drabbade länderna och grupperna” 

När det kommer till Sverige är Matilda bekymrad över trenden. Hon menar att vi radikalt måste sänka de egna utsläppen samt öka klimatfinansieringen till de mest drabbade länderna och grupperna.   

– Vi har tidigare varit en stark klimatfinansiär, säger hon. Men  pengarna har hämtats från biståndsbudgeten, och nu när regeringen slopat en-procentsmålet minskar resurserna för internationellt utvecklingssamarbete.   Det finns därför en risk att klimatbiståndet tränger ut annat viktigt bistånd.

Concord som, liksom LSU, deltog på Stockholm+50 försökte vara tidigt på bollen för att få inflytande över innehållet. Men det var inte lätt eftersom syftet med konferensen var vagt och att det saknades politiska mandat såväl som tydliga målsättningar. Samtidigt sågs konferensen som ett firande av 50 år av globalt miljöarbete trots att utsläppen ökar och vi behöver bindande avtal och transformativa åtgärder för att vända utvecklingen, vilket konferensen inte bidrog till. 

– För att det ska kännas meningsfullt att delta i en process ska man helst vara med hela vägen, säger Matilda. Från att sätta agendan till genomförande och uppföljning. Samtidigt krävs det att man får en förståelse för vad det är man bidrar till, annars saknar man förutsättningar att ge meningsfulla inspel. 

Matilda frågar Tova hur hon upplevde klimatkonferensen.    

– Vi fick inte alls de resurser som det var tänkt att vi skulle få för att göra det arbete vi fick i uppdrag att göra, säger Tova. Därför, och för att konferensen inte var ämnad att leda till något bindande avtal eller förhandlingsbeslut, upplevde jag ett oklart politiskt mandat.   

Men Tova menar att det också fanns positiva sidor av konferensen.   

­­– Vi fick till exempel träffa många beslutsfattare, säger hon. Och det togs fram ett positionspapper för ungdomsinkludering vilket var bra.  

Hon frågar Matilda hur Concord jobbar med politisk påverkan.    

– Vi har egna arbetsgrupper på olika teman och tar initiativ till dialogmöten med beslutsfattare och tjänstemän, säger Matilda. Just vad gäller klimatförhandlingarna är den svenska delegationsledningen ovanligt öppen och bjuder in till regelbundna möten.  

Concord jobbar också med att försöka sätta press på politiker genom opinionsbildning, så som debattartiklar och upprop. 

– Jag tror att man behöver jobba på flera plan med de här frågorna. Det finns en risk att dialoger och samtal med beslutsfattare skapar känslan av att man påverkar bara för att man fått möjlighet att närvara. Det räcker inte. Man måste vara tydlig med syftet och se till att man får respons och att man inte nöjer sig med att en dialog har ägt rum. 

“Jag tror dock att det främst har med ideologiska orsaker att göra när civilsamhället inte bjuds in. Att man inte riktigt ser vinsterna med att bjuda in miljörörelsen”

Risk för att kritiska röster tystas    

Matilda poängterar också att de få som har tillträde till beslutsfattande arenor bör ställa krav på ökad transparens och brett civilsamhällesdeltagande. Men att det samtidigt är viktigt att ta tillvara på tillfället att prata om sakfrågor och inte bara process.   

– Den fällan hamnar vi ofta i, menar Tova. När man får chansen att fylla små luckor i anföranden är vi noga med att säga att fler måste få tillgång till forumen, men då får vi höra att vi inte ska lägga tid på sådant utan att vi är där för att vara en ung röst. Det är sådan uppenbar youth washing.    

 Matilda håller med. Hon menar också att organisationer kan dra sig för att vara kritiska eftersom de är rädda att utestängas i framtiden.   

– Jag tror dock att det främst har med ideologiska orsaker att göra när civilsamhället inte bjuds in. Att man inte riktigt ser vinsterna med att bjuda in miljörörelsen. I arbetet med klimathandlingsplanen exempelvis så riktade regeringen sig till andra sektorer för konsultation och valde bort stora delar av civilsamhället. Sen tror jag att det är viktigt att poängtera det som vi sa innan, att det inte alltid är mötesdeltagande som är den mest konstruktiva påverkansmetoden. Särskilt när vi inte får delta på rätt premisser.   

Ungdomsrörelsen har utmanat också tidigare regeringars klimat- och miljöpolitik men efter det senaste regeringsskiftet förändrades läget kapitalt. Tyngden på näringslivet och den gröna omställningen förändrade utgångpunkten för arbetet.   

– Ungdomsrörelsens klimatpolitik inkluderar ofta ett rättviseperspektiv och ett mer systemkritiskt förhållningssätt, säger Tova.  

“Ungdomsrörelsen har utmanat också tidigare regeringars klimat- och miljöpolitik men efter det senaste regeringsskiftet förändrades läget kapitalt”

– För att balansera upp mot den stora representationen av näringslivet behöver civilsamhället ha en starkare röst och höras mer i de internationella förhandlingarna, säger Matilda. Vi måste se till att vi inte blir ett alibi eller deltar i processer på falska premisser. Detta kräver tydliga strukturer för deltagande, säger Tova.

Tova poängterar att organisationer måste välja sina sammanhang.     

– När man vill påverka förhandlingar så krävs att man ska vara oerhört påläst, det är väldigt expertdrivet. Därför måste organisationer överväga vilka konferenser de ska delta i, man måste väga vinster och förtjänster gentemot resurser och tid. Att delta i de här forumen är ju ett sätt att, även om det går segt, förskjuta positioner och bedriva ett normativt arbete. Det är långt ifrån alla organisationer som har tillräckliga resurser att bedriva den typen av arbete.    

Matilda menar att det därför också krävs större kampanjer som många kan ställa sig bakom. Att flera initiativ behöver blomma och få ta skruv.   

– Det finns inget att förlora, säger hon. Flera sådana initiativ har haft stor påverkan som krav på ecocidlagstiftning. Och inom COP27 fick man igenom fonden för förluster och skador av klimatpåverkan.    

“Vi måste se till att vi inte blir ett alibi eller deltar i processer på falska premisser. Detta kräver tydliga strukturer för deltagande”

Red lines, gränssättningar och att kanalisera frustration   

Den senaste utvecklingen har gjort att Tova funderar mycket på om man ska hålla kvar vid sina röda linjer eller om man ska anpassa sig till den rådande diskursen med hopp om att få mer tillträde och inflytande.  

– Vi frågar oss ofta samma sak, säger Matilda. Ibland tänker vi att man kanske behöver anpassa sitt språkbruk för att hitta ingångar till nuvarande politik och makthavare, men å andra sidan vill vi ju prata om de här frågorna på vårt sätt och utifrån vårt narrativ. I stor utsträckning står vi nog kvar, kanske inte för att det är mest strategiskt, utan för att det är vårt sätt att resonera och kommunicera. Olika aktörer tar olika vägar i de här frågorna, och det är nog bra, då det kan leda till att våra olika ingångar kompletterar varandra och att vi omvandlar det till en strategisk styrka.    

Tova undrar vad Matilda vill säga till den som vill engagera sig, men som känner frustration över det politiska läget och kanske inte tror att det är någon idé. 

– Den frustrationen som många av oss känner behöver kanaliseras och få utlopp. Man behöver sammanhang. Då är det positivt att det finns så många olika aktörer med olika strategier. Man behöver hitta sin nisch och sitt sätt att bidra, det gäller både individer och organisationer. Små pusselbitar utgör tillsammans en helhet.     

– Men när en organisation väl får tillträde till mötesrummen, vad bör man då tänka på?    

– Ju mer konkret man kan vara desto bättre. Sen vänder jag mig mot kravet på att civilsamhället ska leverera alla lösningar, ibland måste man bara få peka på problemen med utvecklingen. Vi har ju också begränsade resurser och inte alltid tillgång till all information som krävs för att kunna komma med realistiska förslag.  

Fridays For Future – om vikten av att inleda obekväma samtal  

Civilsamhällets krympande utrymme gjorde sig tydligt i och med att regeringen i sin senaste budget aviserade minskade anslag (från 2026) till ungdomsrörelsen, slopade bidrag till etniska organisationer och gjorde dramatiska nedskärningar i folkbildningen. Men budgeten innehöll också kraftiga nedskärningar i klimat- och miljöarbete, vilket innebar ett avsteg från klimatmålen. För civilsamhällets del skapar kombinationen av de här händelserna en svår situation. Men hur har då möjligheten för miljörörelsens gräsrotsorganisationer att påverka förändrats efter den senaste tidens utveckling?  

Vi träffar Andreas Magnusson, 19 år och som varit engagerad i Fridays For Future sedan han var 14 år. Han berättar att man, i och med att man är just en rörelse, förhåller sig delvis på ett annat sätt till den politiska utvecklingen och det krympande utrymmet.   

– Som gräsrotsrörelse har vi ju inte en lika utarbetad strategi som föreningslivets organisationer, utan en stor del handlar om att vara just en samlande, ungdomsledd proteströrelse. Vi arrangerar demonstrationer kopplat till stora nationella och internationella arrangemang så som COP-möten, regeringens klimatmöte eller Stockholm+50.   

Rörelsen finansieras uteslutande genom crowd founding och bidrag. Eftersom man inte är en ideell förening har man inte heller medlemmar på samma sätt som andra ungdomsorganisationer och därmed inte möjlighet att söka statsbidrag.   

“Det hjälper inte att tidigare regeringar planterat några träd för att kompensera. Den typen av “green-washing”-fasad ägnar sig i alla fall inte den nuvarande regeringen åt”

Stora utsläppsökningar- oavsett regering  

Den senaste veckan har rörelsen arrangerat Week of action där man både deltagit i aktioner och i samtal för att koppla ihop frågor om andra sociala orättvisor med klimatfrågan. 120 organisationer och rörelser – så som antirasistiska nätverk, klimatnätverk och Svenska kyrkan– har deltagit under veckan.   

– För oss är det viktigt att poängtera att även om den nya regeringen brister i de här frågorna så har tidigare regeringar också gjort det. Om man ska kolla rent krasst på utsläppsstatistiken med hänsyn till konsumtion och biogena utsläpp, så handlar det faktiskt om utsläppsökningar sedan 90-talet, inte minskningar. Det hjälper inte att tidigare regeringar planterat några träd för att kompensera. Den typen av “green-washing”-fasad ägnar sig i alla fall inte den nuvarande regeringen åt. 

Tova håller med men poängterar att det finns en viktig skillnad mellan den förra och den nuvarande regeringen vad gäller att bjuda in civilsamhället.  

– Civilsamhällets upplever sig stängas ute i flera viktiga beslutsprocesser som de tidigare haft tillträde till, säger hon. Ett exempel för LSU är att vi inte blev inbjudna till klimatmötet, trots att vi betraktades som en “partner” under Stockholm+50.  

Hon frågar hur Fridays For Futures representation ser ut i de stora internationella forumen och vilka förtjänster de i så fall upplever?  

– Vi tycker att det är viktigt att finnas i de sammanhangen, att arga unga som drabbas av den oansvariga klimatpolitiken är representerade. Annars går ju våra perspektiv helt förlorade. Det finns ett skriande behov för aktivister att träffas i internationella sammanhang, men konferenser som COP är så stora att det blir svårt att bygga gemensamma strategier.  

Också finansiering är ett stort problem. Rika vuxna sätter agendan. 

“Finansiering är ett stort problem. Rika vuxna sätter agendan”

Balans mellan att vara en systemkritisk rörelse och att diskutera tekniska detaljer. 

Ungdomsrörelsen brottas med är att hitta balansen mellan att prata generellt om klimaträttvisa och att nå fram med budskap till beslutsfattare, menar Tova. Detta eftersom de ofta kräver tekniska och detaljrika dialoger för att ta till sig av argument. 

Också miljö- och klimatrörelsen tampas med samma problem, menar Andreas. Han säger att det krävs noggranna överväganden för hur man ska prioritera verksamheten och fördela resurserna. I sin externa kommunikation försöker Fridays For Future förenkla svår och omfattande kunskap, lyfta fram forskning och uppmana till aktion. I de mer tekniska frågorna har man valt att prioritera möten med en stor bredd, allt ifrån den tidigare regeringen till Vattenfalls VD, framför mer formella beslutsprocesser, skrivelser eller remisser.   

– Vi landar konstant i att motståndet måste komma underifrån, från gräsrötterna och folket. Politiker har en benägenhet att vända kappan efter vinden och då får man väl försöka vända vinden åt vårt håll, säger han. De behöver ett folkligt stöd.   

– Blir det inte svårt då att se några resultat? undrar Tova.  

– Det blir ingen positiv förändring, så det är väl ett resultat i sig, svarar Andreas.  

– Men ni har ju fått genomslag i en hel generation? säger Tova. 

– På så vis har vi lyckats i någon mån, säger Andreas. Fler människor idag vet att vi befinner oss i en farlig situation, men krismedvetenheten är samtidigt alldeles för låg. Vi lyckades inte nå ut i tillräckligt stor utsträckning under valrörelsen, mycket på grund av bristande resurser. I tomrummet som uppstod klev krafter och partier in, som påstår att vi redan har en rimlig miljö- och klimatpolitik.   

“Ofta har vi mer kunskap än politikerna men jag tror att en stor utmaning är att lobbyister har så mycket större resurser, de är jättebra på att förvrida statistik och presentera fakta på ett sätt som passar deras narrativ”

Andreas menar att diskussionen bör handla om systemomställning. Om det gjordes skulle inte debatten kring energi längre handla enbart om kärnkraft eller huruvida vi ska ha vindkraft eller inte. 

– En viktig utgångspunkt måste vara att minska vårt energibehov och ändra våra levnadssätt inte kärnkraftens vara eller icke-vara, som om den vore en helhetslösning för hela krisen. 

– Ungdomsrörelsen är ju också ganska enade i de här frågorna, säger Tova. Att klimatfinansieringen behöver öka, minska betoningen på ekonomisk vinst och i stället prata om hur vi kan omdefiniera vår välfärd. Jag är helt övertygad om att det här holistiska synsättet behöver förankras. Har du några tips om hur vi på ett mer progressivt sätt kan nå ut med de här frågorna?     

– Samverkan! svarar Andreas. Organisationer tillsammans med gräsrötter behöver prata om krismedvetenhet, om nutid och framtid. Vi måste förenkla de här komplexa frågorna. Ofta har vi mer kunskap än politikerna men jag tror att en stor utmaning är att lobbyister har så mycket större resurser, de är jättebra på att förvrida statistik och presentera fakta på ett sätt som passar deras narrativ och ofta är journalistiken inte tillräckligt bra på att syna detta.   

Andreas känner stor oro för att det saknas handlingskraft över hela den politiska skalan.  

– Frågan har blivit så populistisk och polariserad att det blir svårare och svårare att nå ut. Dessutom saknas den politiska viljan att skapa en politik som tar oss framåt i rätt riktning. Jag har inget förakt mot politiker men absolut ett förtroendeglapp vilket känns väldigt tråkigt, säger han.   

Andreas och Tova funderar på varför unga blivit så förknippade med klimatfrågan och vad det skapar för möjligheter. Andreas tror att det är för att unga vågar vara obekväma och ifrågasättande.  

– Det här kanske inte är så radikalt men när man tänker efter är det ju vi som får leva med konsekvenserna, då är det inte så konstigt att man känner sig arg och uppgiven, säger Tova. Man har ju inget annat val än att organisera sig. Men det är också viktigt att tänka på att klimatfrågan inte heller enbart är en framtidsfråga. Den har ju förödande konsekvenser för människor redan idag.   

Nya möten, storytelling och vikten av obekväma samtal  

Andreas tror att man behöver hitta nya sätta att mötas i framtiden, liksom nya metoder för att nå ut med sin kunskap och politik.   

– Häromdagen var jag på något som kallades för Climate Beer, berättar han. Ett möte mellan olika personer: forskare från Researchers’ Desk, klimatengagerade personer, kulturarbetare, riskkapitalister och arkitekter. Det blev en befriande diskussion utan att den landade i något specifikt, bara en gemensam känsla av lite jävlar anamma. 

Tova håller med om att vikten av samhörighet kommer att bli central och tror att man måste samlas bredare, också på grund av att regeringen ger näringslivet så stor plats i utvecklingen och den gröna omställningen.   

– Vi behöver mötas för att förstå att alla tjänar på att gå en annan väg. Det krävs långsiktiga perspektiv i stället för de kortsiktiga – och ibland förödande – satsningar från näringslivet. I längden främja ekonomin. Samtidigt tror jag att vi behöver backa från idén om den ekonomiska vinsten som konstant överordnat mål och i stället prata om överlevnad. Jag tycker att religiösa organisationer och ungdomsrörelsen är bäst på de här typen av frågor. På att inkorporera andra värden i samtalen.    

Att bygga berättelser om framtiden och måla upp andra scenrior än de som tar plats i debatten tror de båda är avgörande för att hantera det rådande debattklimatet och de politiska utgångspunkterna. Många ungdomsorganisationer upplever att det är svårt att få genomslag, vilket bidrar till hopplöshetskänslor.   

– Vi måste nog bli bättre på att träffas och prata förutsättningslöst. Att dela det som faktiskt känns. Jag tror att det skulle göra det lättare att fortsätta vara engagerad om man inte blir så ensam med sin frustration, säger Tova.   

“Att bygga berättelser om framtiden och måla upp andra scenrior än de som tar plats i debatten tror de båda är avgörande för att hantera det rådande debattklimatet och de politiska utgångspunkterna”

Storytelling är ett nytt sätt för Andreas att lyfta fram de här frågorna. Han deltar exempelvis på möten med människor som är verksamma på Dramaten.   

– Vår rörelse är ju berättare och jag tror att vi behöver hitta tillbaka till det greppet. Annars riskerar vår kommunikation att upplevas som torr och ointressant. Vi behöver demonstrera och protestera, det är helt avgörande, men samtidigt behöver vi också använda oss av andra metoder för att nå ut.   

Fridays For Future har startat initiativet Climate Live som arrangerat konserter och gästat stora artister. När Håkan Hellström spelade på Ullevi blev rörelsen inbjudna till att hålla tal. Då bad de bandet spela i bakgrunden för att göra det mer levande. Rörelsen har också deltagit på bokmässan där de tog över en av scenerna med ett eget program. Då valde de temat “Hur berättar vi?” och kopplade ihop klimatfrågan med andra viktiga frågor, som exempelvis kroppshets och kroppsaktivism och arrangerade samtal om ”att skriva om klimat”. 

– Vi försöker också bredda bilden av hur en konferens kan fungera. Att få in lite dålig stämning och låta intressen stångas mot varandra tror vi bara gynnar utvecklingen. Att låta röster som står långt ifrån varandra, men som delar målsättning, ta plats är högintressant. Det sätter lite eld på diskussionerna.    

“Hoppfullhet kräver gemenskap”

Tova berättar om en bild hon har på sin dator och ofta tittar på. Den föreställer en representant från norska Extinction rebellion som sitter i ett panelsamtal med Norges klimat-och miljöminister.    

– Representanten från Extincion rebellion ser så irriterad ut för att han två veckor tidigare blivit arresterad vid en protest mot ministerns nya förslag. Bilden känns så stark, det är obekvämt men samtidigt så nödvändigt att blanda röster, då händer det i alla fall något, säger Tova och skrattar. 

Idag deltar de svenska partiledarna inte längre i samma utsträckning på skolstrejk för klimatet som de gjorde tidigare. Den nya regeringen har inte heller bjudit in Fridays For Future till möten. Det är en erfarenhet som delas av många aktörer i civilsamhället och Andreas tror därför att det är viktigare än någonsin att man samlas från höger till vänster och inkluderar alla de som tycker att klimatpolitiken inte är tillräckligt ambitiös. Där finns utrymme att göra fler saker ihop, att stötta varandras initiativ och att organisera sig tillsammans.   

– Hoppfullhet kräver gemenskap, avslutar Andreas.   

Sáminuorra slår hål på myten om motsättningar mellan urfolksrättigheter och verklig klimatomställning  

Sara-Elvira Kuhmunen är ordförande för LSU:s medlemsorganisation Sáminuorra, som verkar för att skapa mötesplatser för unga samer och jobbar för politiska frågor som rör det samiska folket. Hon berättar att det samiska samhället beskådar klimatförändringarna på första parkett.   

– Vintrarna är inte som förr, det regnar i december och isarna är oförutsägbara, man vågar inte längre röra sig på dem. Detta samtidigt som vi i hög grad påverkas av det som sägs vara lösningen, den gröna klimatomställningen. Det sker stora ingrepp på våra marker och ingen hänsyn tas till vårt levnadssätt. Snarare än att samarbeta kör man över oss.   

Sara-Elvira känner igen sig i Matilda och Andreas beskrivning; att det kommer färre inbjudningar till viktiga politiska processer och att när man väl får en inbjudan kommer den pliktskyldigt och i sista minuten, något som leder till känslor av maktlöshet.  

– Helst skulle man ha konsultationer innan viktiga möten, säger hon. Och dessutom få underlag och information i tid för att förbereda och arbeta fram en strategi.   

Trots att det redan finns en konsultationsordning som säger att samiska representanter ska bjudas in till dialog om frågor som rör deras marker och kultur, så sker inte detta i ärenden som inkluderar klimatfrågan. Detta oaktat att dessa frågor i högsta grad inkluderar det samiska folket.    

“Vintrarna är inte som förr, det regnar i december och isarna är oförutsägbara, man vågar inte längre röra sig på dem”

 – Vi möts ofta av makthavare och skogsbolag som för luddiga resonemang om exploateringsplaner, berättar Sara-Elvira. Där får vi sitta och lyssna på hur samebyar ska förstöras, hur vår mark ska sugas ut. Och vi har ingen reell makt att sätta emot. Dialogerna upprättas sent i processerna. När de delgett oss informationen så kan de bocka av dialog ägt rum på och sedan skriva upp det på sitt goda samvete.    

– Ja, det saknas mekanismer för att kunna hålla någon ansvarig för regeringsbeslut, menar Tova.   

– Ett exempel är när Samebyarna i Jokkmokk, tillsammans med Naturskyddsföreningen, överklagade regeringens beslut om att öppna en gruva i Gállok till högsta förvaltningsdomstolen, säger Sara-Elvira. 

Gruvan i Gállok  

Världsarvet Laponia är ett stort oexploaterat naturområde som ligger några mil utanför Jokkmokk. Området befinner sig i den politiska hetluften sedan 2013, då ett stort gruvbolag började exploatera området med provbrytning. Det hela ledde till massiva protester från det samiska samhället samt från miljö- och klimatrörelsen.  

– Vi hade gemensamt tröttnat på alla ingrepp i naturen och ville sätta stopp, säger Sara-Elvira. Tillsammans med Fridays for future anordnade vi en manifestation för Gállok. Jag är så glad för att organisationer som Fridays for future förstår att inkludering är en avgörande faktor om man ska uppnå klimaträttvisa. 

I syfte att stoppa gruvprojektet samlades 71,000 namnunderskrifter in. Samordnade aktioner för att väcka frågan internationellt inleddes också. Det ledde bland annat till att FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, David R. Voyd och FN:s särskilda rapportör för urfolks rättigheter, Francisco Cali Tzay, uppmanade regeringen att stoppa till gruvprojektet.    

Men trots att länsstyrelsen två gånger avstyrkt bearbetningskoncession så valde regeringen förra året att ge Jokkmokk Iron Mines AB bearbetningstillstånd för gruvbrytning i Gállok. Naturskyddsföreningen nationellt tillsammans med Naturskyddsföreningen i Jokkmokk och Norrbotten och samebyn Jåhkågasska har nu ansökt om rättsprövning i högsta förvaltningsdomstolen.   

Sara-Elvira tror att det här har blivit en så pass infekterad och konfliktfylld fråga att den förra, och nuvarande regeringen, försöker skjuta beslutet på framtiden. Om högsta förvaltningsdomstolen går på Naturskyddsföreningen och samernas linje kommer regeringens beslut att upphävas.  

– Det är helt oförenligt att kombinera gruvindustri med det samiska förhållningssättet till naturen, säger Sara-Elvira. Gruvan skulle påverka renarnas vandringsvägar, förstöra vattendrag och omkringliggande skogar. Det skulle vara en katastrof för oss.   

“Vi hade gemensamt tröttnat på alla ingrepp i naturen och ville sätta stopp”

Sverige – ett föregångsland för urfolksrättigheter?   

Sara-Elvira och Tova konstaterar att Sverige gärna vill uppfattas som ett föregångsland i frågor som rör hållbar utveckling, klimat- och miljöfrågor och värnandet om urfolksrättigheter i andra länder, men att det ofta brister på hemmaplan. Det påverkar förtroendet och trovärdigheten för Sveriges regering. När Patricia Gualinga, ledare för Kichwa-folket i Amazonas, Ecuador, fick pris från Olof Palmes minnesfond för sin kamp för sitt folks livsvillkor och naturrätt lyfte hon just denna problematik. I sin motivering till priset skriver minnesfonden:  

“Genom sin relation till mark och natur visar Patricia Gualinga vägen till hållbara samhällen och att vi alla måste lära oss att leva med naturen och inte mot den. Urfolkens kamp för överlevnad är därmed också mänsklighetens. Patricia Gualingas och hennes medkämpars röst är ovärderliga i det ekologiska katastrofläge som världen befinner sig i.”  

– En del av hennes kamp har också handlat om att stoppa en gruva i området. Det kändes verkligen som dubbelmoral att man arbetar för urfolks rättigheter i andra länder men glömmer att titta inåt, säger Sara-Elvira. I sitt tal nämnd Patricia, att hon hört talas om vår kamp för att stoppa gruvbrytning i Gállok, och hon uppmanade svenska makthavare till självrannsakan. Det kändes skönt!  

“Det är avgörande att omställningen också är rättvis och inte sker på bekostnad av urfolksrättigheter”

Grön kolonialism   

I samband med gruvprotesterna i Gállok blev begreppet grön kolonialism ett sätt att beskriva hur den gröna omställningen används för att exploatera, förstöra viktiga naturområden och kränka urfolks rättigheter. 

– För oss är den gröna omställningen oftast en mörk omställning, säger Sara-Elvira.   

Hon är inte emot omställningen i sig, säger hon. Den behövs för att rädda planeten, men hon menar att det är avgörande att omställningen också är rättvis och inte sker på bekostnad av urfolksrättigheter.  

– Man tror att man får köra över mänskliga rättigheter så länge som det sker i skepnad av den gröna omställningen, säger hon. Det tycker jag är fel.   

Tova håller med.  

– Det är så intressant. Genom forskning vet vi att vi inte kan lägga hela vår tilltro till den tekniska utvecklingen, säger hon. IPCC-rapporten uppmanar ju till exempel till ett större systemkritiskt förhållningssätt. Där tycker jag att ungdomsrörelsen verkligen föregår med gott exempel. 

“För vår kultur är synonym med naturen och vår historia är inte nedskriven i böcker utan i land och i vatten. Snart finns det inte några spår kvar efter oss”

Tova menar att vi måste bli bättre på att prata om hur vi vill leva våra liv på ett hållbart sätt och hon frågar Sara-Elvira hur hon skulle vilja leva sitt liv.   

– Oj vilken stor och svår fråga, säger Sara-Elvira. Det viktigaste för mig är att ha kvar de förhållanden som jag själv växt upp i. Att bevara renskötseln och föra vidare det arvet till framtida generationer. Och för att det ska bli så krävs det att naturen finns kvar. För vår kultur är synonym med naturen och vår historia är inte nedskriven i böcker utan i land och i vatten. Snart finns det inte några spår kvar efter oss.  

– Jag håller med, säger Tova. Det blir nästan som en parodi. I stället för att gå tillbaka till traditionella sätt att leva i samklang med natur och försöka bevara den biologiska mångfalden så genomför man en grön omställning som kanske istället ska gynna mer tillväxt och ogenomtänkta beslut. Tänk om man hade använd den samiska kunskapen i stället, och använda det som en best practice för hela samhället?  

Sara-Elvira poängterar att hon allt oftare landar i insikten om att det är viktigt att förstå de här frågorna ur ett allmänt samhällsperspektiv. Att det inte bara handlar om det samiska folket. Hon menar att industrin och näringslivet har kidnappat begreppet grön omställning och att deras inflytande är så orimligt stort.  Därför krävs det också att miljörörelsen och urfolksrepresentanter får sina röster hörda, så att de kan vara en stark motpart i olika forum.  

“Organisationer som granskar demokratiövergrepp hotas med att få sina stöd indragna, aktivistgrupper som bedriver fredliga protester hängs ut av statsministern och sen inför man angiverilagar för att ställa människor mot varandra”

– Förra året arbetade vi tillsammans med andra samiska organisationer över landsgränserna på FN-nivå. Vi lyfte då frågan om grön kolonialism och visade på exempel från Sverige, Norge och Finland. Det var många andra urfolksrepresentanter som inte visste om de här händelserna och bilden av oss som föregångsland för urfolksrättigheter kom på skam, säger Sara-Elvira. 

Tova och Sara-Elvira är överens om att det krävs större solidaritet och samarbete mellan rörelser som drar mot samma mål, och att det är av stor vikt att man ger plats för varandras frågor i politiska sammanhang,   

– Vi brukar säga “nothing about us without oss”, det tror jag är en viktig utgångspunkt, speciellt nu när det sker en sådan snabb förflyttning av synen på demokratibärare. Organisationer som granskar demokratiövergrepp hotas med att få sina stöd indragna, aktivistgrupper som bedriver fredliga protester hängs ut av statsministern och sen inför man angiverilagar för att ställa människor mot varandra. Det är en mycket obehaglig utveckling, konstaterar Sara-Elvira.