Helt otroligt lärorikt att få vara en del av den svenska delegationen i Financing for Development Forum i New York (FFD-forum i FN). Forumet samlar delegationer från hela världen för att komma överens om hur de globala målen ska finansieras för att kunna nå dem till år 2030. Grunden till forumets upplägg utgörs av Addis Ababa Action Agenda som är det globala ramverket för finansieringen. Denna belyser sju områden som är viktiga. Där nämns bl.a. inhemska offentliga resurser, internationellt samarbete och handel samt inhemsk och internationell finansiering från privata sektorn. 

Under veckan i New York på FFD-forum diskuterade representanter från hela världen vilka åtgärder som behövs för att genomföra Addis Ababa Action Agenda (AAAA) samt utbytte erfarenheter om den nuvarande implementeringen. Den svenska delegationen bestod av bland andra Sveriges minister för internationellt utvecklingssamarbete Peter Eriksson samt representanter från Sida, UD, näringslivet och civilsamhället. Även jag ingick i denna delegation som svensk ungdomsdelegat och representant för LSU.

I dag präglas det internationella politiska klimatet av stora utmaningar såsom hot mot multilateralismens grundläggande värden, en ökad skuldsättning och allvarliga skuldproblem, sjunkande globalt bistånd och avtagande privata investeringar i utvecklingsländerna, framförallt i de fattigaste länderna. Samtidigt blir klimatförändringarna mer påtagliga och mänskliga rättigheter nedprioriteras. Mot bakgrund av detta drev den svenska delegationen följande ståndpunkter på FFD-forum:

  • Verka för att AAAA ges ökad uppmärksamhet och knyta närmare Agenda 2030 med AAAA för motverkandet av silos och ett integrerat genomförande

  • Bidra till stärkt nationell resursmobilisering t.ex. genom bekämpning av korruption och kapital och- skatteflykt samt genom insatser för att integrera jämställdhets- och klimatperspektivet i olika processer och analyser

  • Utveckla partnerskapet och bredda aktörskapet för att stärka ägandeskapet för AAAA

  • Utveckla innovativa finansieringslösningar i syfte att öka utvecklingsfinansieringen i de minst utvecklade länderna som ett komplement till ODA (det officiella statliga utvecklingsbiståndet som ges till utvecklingsländer)

  • Värna om att ODA-finansieringen är fortsatt central och att alla länder faktiskt når upp till de krav som ställs i agendan för bistånd

Hur kan vi förstå diskussionerna från forumet i ljuset av ett ungdomsperspektiv? Följande observationer och noteringar gjordes:

  • Under forumet fanns en generell avsaknad av ungdomsperspektiv. T.ex. betonar i agendan främjandet av nationella och globala strategier för att bekämpa ungdomsarbetslösheten, men detta diskuterades inte trots att mål 8, om anständiga arbetsvillkor och en inkluderande ekonomisk tillväxt, är i fokus för årets HLPF (High Level Political Forum) i juli. Det var först när frågan ställdes av en ungdomsorganisation från Latinamerika som delegationerna diskuterade vikten av unga. Nederländerna nämnde exempelvis vikten av att skapa nya jobb, investera i små och medelstora företag samt stärka kapacitetsbyggandet för att stärka ungas innovationskraft. Barnarbete var också något som nämndes som något man bör bekämpa för att kunna nå mål 8 om anständiga arbetsvillkor.

  • Stort fokus låg på det faktum att statliga offentliga utvecklingsbidrag inte är tillräckliga för att nå Agenda 2030 och därför behöver kompletteras av privata investeringar. Mindre fokus låg på hur man ska mobilisera resurser för att öka jämlikheten och se till att investeringar går till de som behöver dem mest (inget fokus låg på hur man ska se till att investeringar och bistånd når unga).

  • De flesta förslagen på finansieringslösningar saknade en konsekvensanalys av hur unga och de mest marginaliserade grupperna skulle påverkas av investeringarna. Något som ofta diskuterades som en lösning var ”blended finance” som är ett sätt att utforma investeringar i utvecklingsprojekt genom en blandning av offentliga och privata medel. Detta för att stimulera privata aktörer att investera i nya marknader.

Ungdomsorganisationer från de här länderna var dock kritiska mot detta på grund av att:

(1) Det finns för lite evidensbaserad kunskap om vilka effekter sådana investeringar kommer att ha för befolkningen, och detta speciellt för den unga generationen som kommer att ärva skulderna som finns i utvecklingsländerna.

(2) Det finns en stor oro bland unga vad gäller skuldsituationen i länderna där de bor och att 40 procent av låginkomstländerna har stora skuldproblem – ungdomsorganisationerna menar att höginkomstländernas offentliga-privata partnerskap genom ”blended finance” och investeringar i t.ex. infrastruktur och andra tjänster i låginkomstländerna ökar ojämlikheter då dessa avtal, på grund av deras konstruktion vad gäller tid och risk (krävs en kurs i finansiell ekonomi för att kunna förklara detta mer noggrant), visar sig bli dyra för låginkomstländerna vilket gör att skuldproblemen blir ännu större.

(3) Ungdomsorganisationer menar att fokus borde ligga på att upprätta ett multilateralt system för att förebygga och lösa skuldkrisen samt att höginkomstländerna bör uppfylla sina åtaganden i fråga om utvecklingsbiståndet till låginkomstländerna.

  • Det finns alltså en diskrepans mellan hur de offentliga och privata aktörerna ser på blended finance som den enda lösningen på skuldfrågan, och hur civilsamhällesorganisationerna ser det som ett faktiskt hot mot utvecklingen. Mina reflektioner efter att ha hört båda diskussioner är att det finns en tydlig avsaknad av dialog och samverkan mellan de två sidorna vilket gör att motsättningarna upprätthålls. 

  • Det finns en bred uppfattning bland ungdomsorganisationerna om att offentliga och privata aktörer använder sig av ”greenwashing”. Det innebär att en investering eller verksamhet kommuniceras på ett sätt som får omgivningen att tro att den är hållbar, då den når en eller enstaka mål i Agenda 2030 samtidigt som den bryter mot ett flertal andra i samma agenda. Denna uppfattning (som grundar sig på erfarenheter) gör att det blir svårare för civilsamhället att faktiskt lita på att lösningar inom ”blended finance” faktiskt är hållbara.

Mina förhoppningar inför HLPF i juli och toppmötet i FN:s generalförsamling i september är att Sverige ännu tydligare ska betona vikten av att integrera Agenda 2030, Addis Ababa Action Agenda och Parisavtalet för att möjliggöra en hållbar utveckling för alla. Samtidigt är det viktigt att i den här integreringen inte glömma bort vilka våra mål faktiskt är. Det är lätt att samla ett antal ekonomiexperter i ett panelsamtal för att diskutera fonder och portföljer som potentiellt ger den bästa avkastningen i teorin, men är det verkligen det vi vill komma åt om vi ska ’leave no one behind’? Vi kanske borde fokusera mer på människorna, utvecklingen och jämlikheten om vi vill säkerställa en hållbar utveckling för alla?

Kontakt:
vlora.makolli@lsu.se

Vlora Makolli

Sveriges ungdomsrepresentant till FN

Kategorier

Arkiv