“Never have I seen such a disconnect between what the science requires and what the climate negotiations are delivering in terms of meaningful action. Most of the world’s biggest emitting countries are missing in action and resisting calls to raise their ambition.” – Alden Meyer, Union of Concerned Scientists
44 timmar efter utsatt sluttid har nu de årliga klimatförhandlingarna avslutats i Madrid. Det tål att upprepas att vi befinner oss mitt i en klimatkris, ett nödläge, en pågående katastrof. FNs generalsekreterare Antonio Guterres, IPCC, Greta Thunberg och de unga som varje fredag tar till gatorna – alla har de gjort en sak tydlig: vi förstör det klimatsystem som är grunden för vår existens. Trots den breda mobilisering som skett i klimatfrågan de senaste åren blev COP25 ett möte där ambitiösa stater blev tvungna att försvara integriteten i redan tagna beslut istället för att driva på den nödvändiga omställningen världens samhällen står inför. Läs vidare för reflektioner om vad som gick rätt, vad som gick fel och vad det betyder för ungdomsrörelsen.
Bra: Jämställdhet, Hav & Ambition
På jämställdhetsfronten gjorde vi framsteg, mötet förlängde och förstärkte Lima work programme on gender (.pdf) samt beslutade om en femårig arbetsplan för hur jämställdhet ska integreras i klimatarbetet. I samlingsbeslutet från mötet fick vi in skrivningar om behovet av mer ambitiösa åtaganden gentemot Parisavtalet, vikten av att IPCCs rapporter informerar dessa samt att biologisk mångfald och klimat måste hanteras samtidigt. Vi hade gärna sett ett tydligare språk och en specifik uppmaning till parterna att stärka sina nationella åtaganden 2020 men detta förhandlades bort de sista dagarna. Mötet beslutade även att speciellt fokus skulle läggas nästa år på havets roll i klimatfrågan, något som Sverige kämpat hårt för.
Sådär: Artikel 6, När ett icke-beslut är rätt beslut
Inför COP25 var det tydligt att den del av Parisavtalets ’regelbok’ som inte beslutats i Katowice skulle komma att bli central i Madrid. Artikel 6 reglerar hur stater ska kunna samarbeta för utsläppsminskningar samt hur en global marknad för utsläppsminskningar ska se ut (att en sådan ska finnas beslutades i Parisavtalet). Flera länder, främst Brasilien och Australien, kämpade hårt för att skapa kryphål i reglerna genom svaga krav på dubbelräkning, överföringen av krediter från Kyoto-protokollets handelssystem m.m. Det fanns även konflikter kring huruvida mänskliga rättigheter, urfolksrättigheter och hållbar utveckling skulle nämnas i texten.
Mot slutet av förhandlingarna var det tydligt att ambitiösa länder som Sverige hade ett val: att acceptera en kompromiss som kunnat underminera Parisavtalet eller bita det sura äpplet och säga att det finns vissa gränser som de inte kan korsa[1]. Civilsamhället och de unga klimataktivisterna som var på plats var tydliga med att vi inte accepterar dåliga regler som snarare hade varit ett steg tillbaka. Ett icke-beslut hindrar inte att stater sätter ambitiösa mål 2020 och arbetar för att hålla temperaturökningen under 1.5C. Efter två nätters övertidsförhandlingar beslutade mötet att ingen kompromiss var möjlig och sköt upp frågan till 2020.
[1] För den intresserade kan man läsa om San Jose-principerna, som b.la Sverige skrev under på, som beskriver vad man inte kan acceptera i Artikel 6.
Dåligt: Polisen och multilateralismens död?
Den mobilisering vi sett under det senaste året har varit monumental. Miljontals unga människor har genom sin aktivism tvingat beslutsfattare att prata om (och i vissa fall agera mot) klimatförändringarna. Med detta i ryggen fanns stora förhoppningar om att vi på COP25 skulle se de stora utsläpparna annonsera ambitiösa klimatåtgärder samt att mötet skulle förbereda för nästa års nya åtaganden. Det fanns ljusglimtar, EU beslutade om långtidsmål om netto-noll utsläpp till 2050 och lanserade sin nya gröna giv, men överlag så var mötet ett svek mot de unga som outtröttligt kämpat för klimatet. Därtill såg vi exempel på hur civilsamhällets utrymme krymper, även inne på COP. Hundratals aktivister anordnade en fredlig demonstration inne på området och blev hastigt utknuffade i kylan och fråntogs sina ackrediteringar. Resten av dagen släpptes ingen från civilsamhället in på området (b.la Naturskyddsföreningens generalsekreterare). Efter många klagomål från civilsamhället och länder hävdes detta under natten men skadan var redan gjord, förtroendet var brutet.
COP25 måste ses som ett misslyckande i förhållande till det som vetenskaplig konsensus säger är nödvändigt för att förhindra ytterligare klimatförändringar. Det är därför nu ännu tydligare att utsläppsminskningarna måste koordineras på flera arenor; i näringslivet, städerna, kommunerna och civilsamhället. Vi kan inte förlita oss enbart på den multilaterala klimatpolitiken – men vi bör inte ge upp på den. I FNs förhandlingar har alla parter till klimatkonventionen från 1992 rätten att tala. På gott och ont tycker de inte likadant, vissa förnekar forskningen och fördröjer ambitionshöjningar medans andra kräver höjd klimatfinansiering och ambitiösa åtaganden. Ett land som Tuvalu, med 11 000 invånare, vars existens beror på vår förmåga att stoppa klimatförändringarna har samma rätt till talan som USA (som de använde flitigt, se citat från slutplenum nedan). När konventionens parter enas, som de gjorde i Paris 2015, tas beslut som har en legitimitet som inte finns i något annat beslutande organ. Det är därför nu viktigare än någonsin att vi kämpar inuti det multilaterala systemet för att stärka rösterna från de som driver på för ambition och pushar våra regeringar att lämna in nya och starkare åtaganden till Parisavtalet tidigt nästa år. I det arbetet har vi unga en ovärderlig roll – vi kan, och måste, se till att alla beslutsfattare driver politik som minskar utsläppen. Det är vår framtid som beslutas i dessa rum – vi kan inte låta 2020 bli ett till år av misslyckande!
“There are millions of people all around the world who are already suffering from the impacts of climate change. Denying this fact could be interpreted by some to be a crime against humanity.” Ian Fry, Tuvalu Negotiator
Kontakt:
ludwig.bengtsson.sonesson@lsu.se